Sol och mörkt.

Var hos kuratorn igår..

Det fick mig att fundera mycket.

Det var ett bra besök, men det gjorde mig lite nedstämd idag.

Idag är oavsett en dålig dag..

Det fina vädret gör mig nästan arg.. Jag vill ha lust att vara ute idag.

Men det enda jag har lust med nu, är att ligga kvar här i soffan.

Jag gjorde iaf en ansträngning idag..

Orkar inte ens engagera mig tillräckligt för att skriva.

Blä.

Hejdå.

Suck...

Visst, jag kanske inte har varit lika deppig som vanligt...
Men idag var inte en bra dag.
Min tankar går, går och går.. Jag vet inte om jag vill veta var de är påväg.
Nu kan jag gråta..

🎵Därinne. + Pussel.

07:32

Supervaken.
Vaknar av att Lexi spyr i sängen. Greeeejt!! Nybäddad säng för två dagar sedan, jihoo!!
Vaknar pigg iaf, men känner mig utmattad på samma gång.
Lägger mig igen, jag vill nog inte gå upp än. Funderar lite på vad det är för dag. Jag måste ha drömt det, men det känns som att det här var andra natten efter medicinerings-starten. Men det kan det inte vara..? Nej, det är väl tisdag idag? Bäst jag kollar... Herregud det är ju onsdag!!!! Jag startade ju på tisdagen! (Slår mig själv i pannan, i tanken.) Natten var lång, tror inte jag har sovit någonting.. Men jag är för utvilad för att inte ha sovit. Kanske drömt att jag sovit dåligt? Är det möjligt? Man kunde ju drömma konstigt av medicinen..
Nåväl, något måste jag göra idag. Vad ska det bli?

Imorgon ska jag träffa kuratorn igen. Det känns bra!!

Dra efter andan..

Betong-ängel.

Hitta nästan 8år gamla bilder du inte visste att du hade..
En annan tid, en annan plats, en annan du.

Underlig..

Igår tittade jag på "Tomorrow when the war began" och åååååh vad jag önskar att de hade gjort hela bokserien till film..

Somnade runt 4 imorse, var upp och kissa strax före7. Klev upp halv 12.
Tog min medicin, gick ut på en riktig promenad med Lexi. Gick sedan till biblioteket, men inget jag vill ha fanns, så gick vidare.
Jag tog en promenad genom mina minnen medans jag gick..
Aj mitt hjärta.
Vissa dagar är bara så, jag minns enbart de bra sakerna med dåtiden och dess människor. Då saknar jag det, längtar efter det mer än allt. Idag är en sådan dag. Jag saknar känslorna, allt vi gjorde, hur okomplicerat allt var. Ja, aj mitt hjärta.

Medicinen verkar ha kickat in, för mina ögon är weird, jag ser typ flummigt och jag känner mig liksom svag. Var lite illamående för en stund sedan, men det kan ha varit för att jag var hungrig.
Well, nu ligger jag på mage i soffan och ska titta på en film tänkte jag.

Jag skulle bli nöjd om jag tog mig iväg till gymmet och löpbandet senare idag/ikväll. Men det är inget jag tänker lägga någon större vikt vid.

Adjö sålänge.

Skrämmande eller bara sömnlöst..

Svart
Varmt
Rädd
Nervös
Stressad
Ångestfylld
Orolig
Hoppandes
Önskandes

Sjukskriven, 3veckor.
Tabletter, 2sorter.
Börjar efter nattens slut.

Sväljer, det går trögt. Vad hände med mig? Jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen.
Jag var stark, stolt och rakryggad. Backade sällan. Hördes och syntes gärna.
Blev rastlös snabbt, men hade lätt att finna ro. Längtade efter mycket men saknade lite.
Öppen och framåt. Glad och härlig!

Det är annorlunda nu.. Jag är någon annan nu.

Sköna känslor.

Jag tog på mig träningskläderna runt lunch idag...
Efter att ha åkte förbi gymmet 5 gånger under eftermiddagen, för att se om det var någon där, så lyckades jag tillslut ta mig hela vägen fram. Klockan 6 stod jag på löpbandet. Jag öste 3,5km och cyklade sedan lika långt.
När jag har tränat(vilket inte händer ofta) känner jag mig alltid så duktig och bestämmer mig för att bli så nyttig osv. Så jag handlade frukt och bara nyttigheter, men nu, någon timme senare är det enda jag är sugen på... ONYTTIGHETER. Chips, choklad, mera chips, läsk..
Men så länge jag lyckas hålla på med någon slags aktivitet/träning, kommer jag nog aldrig bry mig speciellt mycket om vad jag äter.(Det gör jag inte ens när jag inte rör på mig, men ändå.) Det ska vara gott, det är huvudsaken.
Jag är iaf otrooooligt nöjd med vad jag till slut faktiskt åstadkom och det var bara det jag ville skryta lite om.
Nu ska jag fortsätta titta på Vampire Diaries. Och kanske tugga lite på ett päron eller nåt... Eh mums.?

...

All I need to write.. Butterfly Boucher – A Bitter Song

Mitt i natten..

♪

I förbifarten..

I förrgår hörde jag någon säga ett ord med helt annan betoning än vad jag själv säger det. Jag undrar vad som gjorde att jag tyckte att hon sade fel. Men om jag hade berättat hur jag säger det.. undrar vad som hade gjort att hon tyckte jag sade fel.?

Jag försökte göra ett inlägg igår-kväll, med ett musik-klipp, men efter att det laddat halva natten gick det ändå inte, så vi stryker det.. Det blev trots allt en bra kväll och det var det jag ville ha sagt.

Så till idag. Jag sitter i bilen som står parkerad utanför pizzerian och längre bort i en korsning svänger en bil ut mitt i trafiken, fast den egentligen skulle ha lämnat företräde. Han hade bara behövt vänta på den enda bilen han trängde sig ut framför, så jag förstår irritationen hos föraren i bilen bakom, jag förstår att han kastade sig på tutan och låg onödigt nära bilen som trängt sig ut...
MEN det jag tänkte på är: Har vi blivit argare, surare och mer själviska människor än förr eller har vi bara något slags idoliserande, drömmande antagande om hur det var förr? För jag tänkte iaf att det där hade inte hänt förr(och med förr menar jag typ -50, -60talet tror jag, dålig med år). Då hade man snällt låtit sig vänta, eller vackert släppt ut den där bilen.. Jag vet inte men något säger mig att man brydde sig mer om varandra i en annan tid. Så var det säkert inte, det hänger väl bara ihop med talesättet "Det var bättre förr".

Beständighet..

Inget är beständigt.

Inget varar för evigt.

Vi lever, vi dör.

Men hoppet då?

Det finns alltid hopp.

Om något i världen är beständigt, så måste det väl ändå vara hoppet.

Visst, förut hade jag sagt kärleken, kärleken är beständig.

Men idag säger jag hoppet.

Människan hoppas mer än hon älskar.

Även om det ofta kan vara just kärlek hon hoppas på.

Så är det ändå hoppet som är det starka.

Man kan sluta höra.

Man kan sluta se.

Man kan sluta andas.

Man kan sluta ge.

Man kan sluta vara.

Man kan sluta le.

Man kan sluta känna.

Men att sluta hoppas, att sluta be.

Det är något ingen människa kan orka med.

Har du hört uttrycket: "Hoppet är det sista som lämnar oss."

Det känns sant. Tycker du inte?

Hoppet gör oss till vad vi är, vilka vi är.

Vad vi hoppas på, formar oss.

Även om du tror att du inte hoppas på något, så kan jag lova dig att du gör det. Någonstans, långt därinne, finns ett hopp om något.

Tisdagskänsla på en skriven onsdag, som är en torsdag.

Upp och ner, in och ut.
Jag undrar om man någonsin hittar ut.
Ja, för livet är som en ständigt skiftande labyrint.
Man hittar ingenstans och överallt.
Det finns ingen väg tillbaka.
Du kan bara gå framåt.
Välja vilken väg du ska ta och aldrig veta vad som väntar dig.

Jag sov 4 timmar inatt.
Detta bådar illa.
Men energi-nivån är högre än på många långa veckor.
Jag är lite rädd för en krasch... men lever på hoppet och håller igång.
Försökt mig på planering idag, låt oss se hur länge den håller.

Tanken är som följer;

• Fredag: Fixa pass, jobba, gå på bio.
• Lördag: Löpning... ♪Hurta!♪

Mmm, så långt törs jag tänka..

Framtid, baktid. Nu, då eller senare?

Vem är du?
Vem är jag?
Är det du som är du?
Jag är någon.
Är jag hon?
Nej, inte nu.
Men en dag är jag hon igen.

Bara för att man vet orsaken, är det inte alltid lättare att ta itu med problemet.
Här sitter jag, en aning lättare i sinnet. Men det hjälper inget ändå.
Jag vill spola både fram och tillbaka.
Jag vill spola fram, tills jag är hon igen, mig, jag.
Men är det försent då?
Därför vill jag spola tillbaka, jag vill vara här, fast här ska vara då.

Inget går ihop, men allt har blivit lite klarare..

2015, snart 27. Inte okej..