Ja, jag fnissar åt mig själv..
Flytandes på vattnet ser hon en åra
Hon vet, hon förstår och hon känner sina ögon tåra.
Nu är det gjort, bandet är brutet, allt är förstört.
Hur kunde han vara så orädd om något så skört.
Hon vet att han inte kan hjälpa och hon sörjer för hans skull.
Men vad var det de båda ville, vad var det hon satsade allt för att inte slå omkull?
Ett kärl fyllt med kärlek, ett kärl gjort av luft.
Hon visste ju att det skulle bli tufft.
Men hon litar ändå på hans hjärta,
att han aldrig avsiktligt skulle önska henne denna smärta.
Men vem var hon att tro,
att just hennes kärlek kunde få något i honom att gro.
Något mer än vad som tidigare fanns där,
han var väl trots allt inte ens kär.
Men hon har väl bara sig själv att skylla på,
och hon vet att det inte dröjer innan de snart igen är två.
För där, i gryningens dimma, kan hon ana en strimma.
En strimma av hopp, när han ur det kalla vattnet kliver opp.
Han tar hennes hand och smeker hennes kind, genom henne går en varm, varm vind.
Hon tänker: "Här finns det inga andra.." Han viskar: "Här har vi alltid varandra."
Det var här det uppenbara kom fram antar jag :p
Haha, ja jag säger då det.. lite filurig måste man väl få vara ändå, eller hur? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar