Livet pissar på mig!

"Vi ger henne allt hon nånsin sagt att hon vill ha,
allt det bästa ska det va.
Sen låter vi henne leka,
alla hennes sår ska han smeka.
Hon kommer inte att tveka.
Det är ju allt hon nånsin önskat men inte trodde fanns,
och så plötsligt så blir hon bara hans.
Vi öppnar hennes hjärta,
ömt och mjukt men fort.
Sen ger vi henne smärta,
genom att ta honom bort.
Men ändå ganska nära och kvar i hennes liv.
Så att hon riktigt lider och blir äckligt destruktiv.."

Jag är arg, jag är så ilsken, men jag vet inte på vem eller vad.
Kan man vara arg på livet?
För att man får skit efter skit..
Eller har jag satt mig där själv?


Det är så jävla sjukt!
Jag vet inte vem jag är.
Jag öppnar mig inte för människor på det viset.
Nu gjorde jag det... och vad fick jag?
Ont!
Det har gått så fort så att jag förstår inte att jag kan känna så mycket, men det gör jag verkligen!
Det är så mycket känslor i mig!
Men dom får inget svar!

Det känns som: "Hahahaha trodde du att du skulle få det du ville ha, att DU kunde få något så bra...Hahahaha"

Jag tittar mig i spegeln och säger högt till mig själv, medan tårarna rinner och jag ser groteskt förvriden och söndergråten ut, med gråten stockande i halsen: "ÄCKLIGA MÄNNISKA!"
Så känner jag mig!


Varför är du så perfekt och underbar?
Nej nu ljög jag, du är inte perfekt, för då hade denna kvällen aldrig hänt.
Men du är fortfarande underbar och förmodligen en av de bästa människorna jag träffat i mitt liv! Tyck att jag är överdriven bäst ni vill.. men jag vet vad jag känner! Och för mig betyder du mycket! <3