T

Hon säger, hon har ingen tid.
Jag säger, jag kan inte hantera min tid.

Jag säger också som Carro: Jag vill återuppleva minnen istället för att spilla tid på värdelösa ting. Men till skillnad från henne, skulle jag helst glömma verkligheten och inte alls komma tillbaka. Varför blir allt bara svårare och svårare? Varför vet jag precis hur man krånglar till det så mycket som möjligt och ändå kliver rakt in i fällan. Varför kan jag förutse hur det ska gå, men ändå sakna styrkan att byta riktning? Varför vet jag helt plötsligt allting om mig själv men kan ändå stanna upp och undra vem jag är? Varför kan det inte bara vara enkelt?

Jag tror jag exploderar snart,
eller gör jag det just nu?

Jag vet vad jag vill men jag vet att det är en dumdristig omöjlighet. Nej, jag tror inte på mig själv!

Jag undrar är det mänskligt att ha så mycket snurrandes i huvud, kropp, hjärta, själ.. Jag tror inte människan är gjord att klara av så mycket snurr utan att tillslut tappa balansen och ramla omkull. Nu har jag balanserat länge nog och tror att jag är mitt i fallet. Jag vill bara landa. För att sedan kunna resa mig upp, borsta av mig, vila en stund, andas.. Ta ett djupt andetag och säga: Jag mår bra, med ett fniss och ett stort leende på läpparna.

Within You