Upphittat..

"Nej, gå inte!!"
Sa jag med gråten i halsen och tung andning..
"Snälla! Snälla Simon, gå inte! Inte nu, inte såhär.. Jag klarar mig inte utan dig!"


"Sofia, sluta nu! Du måste fatta att jag inte orkar hålla på såhär mer. Nu räcker det. Du måste ha ett eget liv.. och jag med."
Där, just när han sa de orden, blev han liksom, sorgsen. Han lade ena handen på min kind och smekte bort tårarna. Det var som att han inte ville, men att han var tvungen.. och jag kände det, jag förstod. Fast det var det sista jag ville.
"Det här är sista gången jag säger det. Jag kommer inte tillbaka. Förlåt, men jag måste!"


Jag önskar att han hade smällt igen dörren i ansiktet på mig, varit grym och elak, kanske rentav slagit mig. Då hade jag kunnat vara förbannad. Då kunde jag kanske ha blivit en gnutta lättad över att han försvann ur mitt liv. Men inte såhär. Nu var det bara smärta. En sådan obeskrivlig smärta, jag trodde jag skulle ramla ihop där jag stod och bara sluta andas. Men jag kunde inte ens ramla. Jag bara stod där som ett fån med tårarna rinnandes längs kinderna. Vad skulle jag ta mig till? Hur skulle jag våga röra mig? Hur skulle jag våga tänka? Allt skulle göra mig ont, allt skulle brinna som tusen eldar i hela min kropp och mitt hjärta, eller vilket det nu är som det gör ont i.


Snart kommer Sanna tänkte jag helt plötsligt.. vad skulle jag göra? Här kunde jag inte stå.. Men jag kunde inte göra något annat heller. Så jag stod där i hallen i våran, eller ja, numera min, lägenhet på väster i min relativt nyblivna hemstad Örebro. Låt henne komma tänkte jag..


"Sofia för fan öppna dörren!! Vad håller du på med?!"
Det var som att få en smäll på käften, jag vaknade ur mitt dvala. Jag hade inte rört mig en millimeter. Undrar hur lång tid det hade gått? Jag öppnade dörren och Sanna stormar in och slår nästan omkull mig i farten.. Hon är upprörd! Hur länge har hon väntat på att få komma in egentligen? Eller, nej det är något annat..
Jag hör bara en massa mummel. Koncentrera dig!!
Det är som om bomull har lagt sig framför mina ögon, i min mun, i min öron.. Jag är verkligen som i en dimma.

"Men hallå!! Är du sjuk eller? Har det hänt nåt?! ... Sofia?!"

Aj!! Hon tar tag i min arm, hårt, och liksom skakar om mig. Jag nästan hör hur polletten trillar ner och plötsligt så är jag vaken igen och vet och förstår precis vad som har hänt!


"Han är borta" säger jag.

"Borta? Vadå, vad menar du? Vem är borta?"
Hon tittar på mig och ser in i mina blanka ögon och vet precis vad jag menar.
"Simon?"

Hon tar mig i famnen och kramar mig med all sin kärlek, jag känner det. Då släpper det, jag faller ihop i hennes famn som om hon sugit ur all kraft ur mig.. Tårarna rinner ännu mer och jag får inte fram ett ljud. Förutom alla vidriga gråthulkningar.

Jag som aldrig gråter. Det är det värsta jag vet...

Nå?!