STOPP!

Jag skriker på det universella språket,
synd bara att resten av världen verkar ha glömt det..
Tappat bort det någonstans på vägen.
På den eviga vägen vi vandrar.
Den vi kallar livet.
Den som blivit kall, hård och nedgången.
Nedgången så djupt att man inte längre ser vad som finns bortom väggrenen.
Jag stannar upp, tittar på.
Jag försöker se, se över kanten.
Men jag når inte.
Vi måste hjälpas åt.
Vi får inte glömma vad som finns därute.
Det som är till för att upptäckas.
Det som finns där och bara väntar.
Väntar på oss.
Så kom, låt oss se.
Låt oss se vad som väntar.
Väntar på oss.