Jag skriker efter någon som kan släppa ut det där som jag inte får ur mig, men som jag vet kan strömma ur mig som ett brusande vattenfall. Jag känner en frustration som gör att jag blir som förlamad.
Det är en storm därinne, det river och sliter i mitt sinne. Snart finns där inget kvar, bara spillror av den jag var!
Varför är det så förbannat komplicerat, varför funkar man med vissa människor och inte med andra. Varför är det så? Kan vi inte bara förstå varandra och acceptera varandra för dem vi är. Eller det handlar väl egentligen inte så mycket om det, om acceptans, nej snarare om att vara lika varandra på rätt plan. Just nu känner jag mig bara ensam. Men NEJ det handlar inte om att jag är själv eller så. Det är i huvudet jag känner mig ensam. Där kan ni inte göra något, för jag har inte kontrollen om vem som kommer in där. Det sker av sig självt. När förståelsen mellan människor finns där, då gör den bara det. Det kan inte ifrågasättas, det kan inte ändras. Jag är totalt jävla genomgalen. Det snurrar som i en orkan där inne i skallen på mig. Jag vill bara få någon slags ordning i kaoset. Det som stör mig mest just nu är att jag vet hur det känns, när det är som det borde vara. Men frågan är om det kommer att upplevas igen. Åååååh, vad jag blir trött. Var är "off-knappen" när man behöver den..?
Musiken håller det värsta kaoset borta: Lil Wayne – Drop The World Gärna på så hög volym att inget annat hörs, gärna med lurar, blundandes/skrivandes/målandes/promenerandes! Då är det som bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar